En liten by med knappa 100 invånare i östra Borgå har fostrat många av Finlands genom tiderna främsta cyklister. Den största av dem är Harry Hannus, som lekte med de inhemska konkurrenterna, cyklade i fyra OS och kunde ha ställt till med en dunderskräll i stekheta Venezuela.

​

Harry Hannus finns med i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.

​

Landsväg 1571 slingrar sig genom skog och åkerlandskap österut från Borgå centrum. Terrängen är småkuperad med några branta stigningar. 10 kilometer från centrum, när åkerlandskapet tar över vid Sannäs gårds marker, börjar man närma sig den lilla mytomspunna byn.

En 200 meter lång raka öppnar sig, bland ortsbor kallad "Renum-raakån". Här stiger man in i det som länge var cyklingens centrum i Finland, Renum by. 

Efter raksträckan är byn egentligen bara en mängd skarpa svängar. "Raakån" är den enda raka vägsträckan som finns på vägen genom byn. 

Efter den första skarpa svängen bor Finlands mest framgångsrika herrcyklist genom tiderna, Harry Hannus. Hannus, som har över 40 FM-guld i prisskåpet, deltog under karriären i fyra OS och åtta VM. 

I VM 1977 var han nära att ställa till med alla tiders blåvita cykelbragd.

​

"Pedaltramparna" i Akilles

 

Cyklingen i Borgå kom igång kring 1910-talet, först som Borgå Velocipedklubb. Verksamheten togs senare över av Akilles som grundats 1902. Cyklisterna gick under sektionen “pedaltrampare” i föreningen. 

Akillescyklister hade redan skördat en del framgång fram till inbördeskriget 1918, men det var först på 1920-talet som Borgåcyklingen tog fart ordentligt.

Raul Hellberg var den som banade vägen för Akillescyklingens kommande framgångar. Hellberg själv knep 24 FM-guld under åren 1921–1934 och kom tia vid OS i Amsterdam 1928. 

På Hellbergs initiativ arrangerades Borgåloppet för första gången 1926. Tävlingen har blivit en institution inom finländsk cykling.

​

Renum förs in på världskartan

Efter Raul Hellbergs era förde bland andra Albin Andersson, Karl-Erik Blomfelt, Helmer Munther, Nils Henriksson och Thorvald Högström Akillescyklingens traditioner vidare.

​

I början av 1950-talet framträdde sedan en ny lovande förmåga, Ole Wackström. Han kom att bli den första av raden idrottare som gjort Renum känt i cykelkretsar vida omkring. 

Ole Wackström cyklade i två olympiska spel (1968 och 1972) och fyra VM. Han fungerade också såväl under som efter karriären som tränare för ett flertal Borgåcyklister, bland dem sönerna Patrick och Sixten Wackström, samt framför allt byns kommande stornamn Harry Hannus.

I OS 1980 skulle Renumgänget komma att stå för en otrolig bedrift.

​

Ole fixade fram cyklarna

Som liten grabb i början av 1950-talet var det skidåkning som stod högst i kurs för Harry Hannus och de övrig barnen i Renum. Men efterhand att Ole Wackström skördade framgångar började också cykling intressera. 

Det var ändå först då Ole lyckades skaffa tre tävlingscyklar åt killarna som cykelflugan bet på allvar.

 

Eniten kiinnityksiä Hellracer-pokaalissa on Porvoon Akilleen suurella pyöräilysankarilla Harry Hannuksella, voittoja on kaikkiaan peräti yhdeksän. Kilpailun perustajalla Akilleen Raul Hellbergillä kiinnityksiä on seitsemän.

​

Så gott som oslagbar i Finland

Under karriären som sträckte sig fram till 1984 vann Harry Hannus ofattbara 45 FM-guld. Mängden på de övriga FM-medaljerna kommer han inte ens ihåg. Under hela 70-talet var han så gott som oslagbar i hemlandet.

Förutom FM-gulden vann han det klassiska Borgåloppet nio gånger under ett tidsspann på tolv år räknat från öppningssegern 1972. Ingen klarade av att utmana honom.

– Jag hade inget motstånd i Finland under många år. Jag kunde hålla så hög fart hela loppet att de övriga inte hade en chans. Det gick till och med så långt att de övriga inte ens vågade försöka. I tävlingar hängde de bara på mig och hjälpte inte till att dra överhuvudtaget.

 

Hannus har inte gjort sig känd genom långa utförliga svar och analyser efter tävlingar, men när det kommer till att berätta anekdoter tänder han till. Det visar sig att det finns en hel del historier på lager.

Till exempel från de gånger han tröttnade på att det alltid var han som fick dra från start till mål i nationella tävlingar. Hur han än försökte få någon annan upp och hjälpa, så bromsade alla bara in och lade sig bakom hans hjul.

– De följde med precis allt jag gjorde. Då blev jag så arg att jag svängde av från banan och åkte till startområdet. Flera följde efter utan att blinka. Först då jag stannade vid omklädningsrummet förstod de att jag lurat dem.

​

Berättelserna tar inte slut där.

Under ytterligare ett lopp där Hannus fick sköta jobbet ensam ryckte han kraftigt i ett tidigt skede och drog ifrån förföljarna. Efter en brant kurva svängde han av på en sidoväg och lät klungan rulla förbi. Sedan tog han upp jakten på nytt.

– När jag sedan kom ikapp igen ropade jag "hörni ni är ett varv efter!". Sedan cyklade jag förbi pojkarna igen och körde överlägset hem segern.

​

Så överlägsen var Harry Hannus.

​

Alltid ensam

Framgångarna nationellt öppnade också dörren till internationella tävlingar. VM-debuten kom 1970 och följande år tog redan han en meriterande tolfte plats i linjeloppet. I lagtempo slutade Finland tionde. I laget ingick förutom Hannus även tränaren Ole Wackström.

Under följande VM-tävlingar började Hannus få sällskap av flera Renumcyklister, då Oles söner Patrick och Sixten Wackström nådde seniornivå. 

I VM i Spanien 1973 visade Harry Hannus att han hör till de bästa även internationellt genom att komma sexa i linjeloppet. Detta efter urstark ensamåkning mot lagen från världens toppnationer.

– Jag fick alltid köra ensam. Även om det var övriga finländare med i loppen så klarade de inte av att hjälpa mig. Det gick helt enkelt för fort för dom. Jag fick klara mig ensam och det är inte det lättaste att kämpa mot lag på sex personer där alla jobbar mot dig.

Det var lite av en paradox för Hannus att vara överlägsen i Finland. Med ett starkt lag bakom sig hade resultaten i VM kunnat se helt annorlunda ut.

​

Kunde ha vunnit VM-guld

Inför VM 1977 var Harry Hannus i strålande form. VM gick i Venezuela och förväntades bli en av de grymmaste på länge med tung bana och olidlig hetta. 

Men för Hannus var det något som passade utmärkt.

– Jag har aldrig haft problem med värme. Tvärtom trivs jag då det är hett. Att tävla i kyla passade inte mig överhuvudtaget.

Nu tänder han till igen och bjuder på en ny anekdot. Den här gången handlar det om de tidiga vårtävlingarna som kördes i Sverige på 1970-talet.

– Ibland gick det till så att snöplogen körde före och vi efter. Det var så kallt att man skakade genom hela loppet. Mina muskler klarade inte av kyla och efter loppet fick man ofta lyfta mig av cykeln då jag var så stelfrusen.

​

Venezuela bjöd däremot på hetta och fukt, samt en tung bana med flera ordentliga stigningar. Inte heller den här gången hade Hannus hjälp av sina lagkamrater. De hamnade stiga av banan när energin tog slut. Men Hannus orkade.

​

En utbrytargrupp på tre åkare låg i täten när loppet närmade sig sitt slut. Hannus hade missat chansen att följa med när rymlingarna stack, men hade nu krafter kvar och tog upp jakten.

​

I den sista stigningen närmade han sig trion och hade dem inom synhåll. Mållinjen kom ändå emot för snabbt och Hannus fick nöja sig med en fjärde plats – bara sex sekunder från en VM-medalj. 

– Nu i efterhand grämer det att jag inte lyckades hänga på. Jag var väl lite trött just då det skulle ha gällt att komma med i utbrytningen. Uppförsbacken på slutet skulle ha passat mig perfekt i en slutspurt. Jag skulle ha haft chans att vinna.

​

Patrick Wackström som hamnade bryta loppet är av samma åsikt.

– Han var den starkaste åkaren den dagen. Han borde ha vunnit. Han var i så grym form och tålde värmen. Om han hade kommit med i utbrytningen hade han garanterat åkt ifrån, tror Wackström.

En mäktig insats – utan belöning i form av medalj. 

Trots besvikelsen är Hannus fjärde plats fortfarande den bästa finländska VM-placeringen bland herrar på seniornivå.

​

Renum-lag på sjunde plats i OS

Fullträffen uteblev också i olympiska sammanhang. Hannus deltog i fyra OS och den bästa placeringen blev en tolfte plats i OS i Moskva 1980. I sig en fin placering – men Hannus förväntningar var högre. 

Vurpor, punkteringar och kollisioner spolierade möjligheterna till de efterlängtade topplaceringarna.

– Det var mycket otur. Till exempel i München 1972 hamnade jag avbryta nästan genast efter start då jag åkte omkull och cykeln gick sönder. Framhjulet böjdes som en åtta och bakväxeln kroknade. Det var bara att ge upp.

Enda OS han kan vara genuint belåten med är Moskva, där han förutom tolfteplatsen i linjeloppet var med i Finlands lag som slutade sjua i lagtempo.

– Det kan man vara riktigt nöjd med. Det var ju ett riktigt Renumlag där.

Sannerligen. 

Laget bestod nämligen förutom Hannus av bröderna Wackström, Patrick och Sixten. Den lilla Borgåbyns trio var alltså häpnadsväckande sjunde i OS! Och tränare på plats? Givetvis Ole Wackström.

​

Efter OS i Los Angeles 1984 lade Hannus cykeln på hyllan – för andra gången. Han slutade redan efter Moskva men Finlands cykelförbund fick honom övertalad att fortsätta. Den här gången var det slut på riktigt.

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

​

Ångrar att inte nappade på proffskarriären

Vinden blåser kall då Harry Hannus stegar över gården fram till garaget där han förvarar sin cykel. 

Cykeln är grå med en stålram som är uppdaterad med nya komponenter. Att plocka ihop och serva cyklar kan Harry. 

– Det här är den jag åker omkring med nuförtiden. Jag har plockat ihop den av lite överblivna gamla delar. Mina gamla tävlingscyklar har jag inte kvar mera. Den här duger bra, säger Hannus som hade en egen cykelaffär i Borgå i 30 år.

​

Nu har han tid att titta tillbaka på karriären. Smått överraskande för en seger i de nordiska mästerskapen med sig de allra varmaste minnena.

– Visst var det stort att vara med i OS och VM men det är segrar som räknas, och det är segern i NM 1974 jag minns bäst och uppskattar högst, säger Hannus.

– Det var ett hårt lopp där Sven-Åke Nilsson kom loss och jag fick ensam köra fast honom. Jag hann ikapp lite före sista kilometern, och 200 meter före mål satsade jag allt och vann i spurten. Det var fint.

​

Nilsson hade tidigare samma år vunnit VM-guld i lagtempo och var på väg ut i proffsvärlden där han senare tog flera värdefulla segrar. 

Hannus förblev amatör hela karriären. Han tog aldrig steget in i proffscyklingen.

– Det är något jag lite ångrar i dag, att jag inte tog chansen då den erbjöds redan 1975. Det hade varit roligt att se hur långt man hade nått i den världen, säger han nu.

– Jag hade just bildat familj och byggt hus så det kändes inte rätt. Det var dessutom andra tider då och det rörde sig inte så stora pengar inom proffscykling som nu.

​

​

Långt över ett FM-guld per invånare

Bilarna susar förbi på andra sidan granhäcken som skyddar gården från insyn. Efter en kilometer har bilarna kört igenom Renum – cyklisternas by. 

Men hur många FM-guld har byn egentligen? En titt i Akilles föreningshistorik ger svaret.

• Harry och sönerna Mathias och Michael Hannus: 57

• Ole och sönerna Patrick och Sixten Wackström: 88

• Yngve Tallsten på 1960 och 70-talet: 3

• Byns senaste stora profil Kjell Carlström: 11

Tillsammans ofattbara 159 FM-guld i en by med knappa 100 invånare.

– Nå jo, nog har det väl blivit lite framgång, säger Hannus anspråkslöst och ställer cykeln tillbaka i garaget.

​

REDAKTÖREN MAGNUS EKLÖV, Yle Sport, HELSINGFORS

​

Harry Hannus kommer in på placering 33 i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.

Källor: Hans & Stig Andersson: Akilles femtioårshistorik (1952), Stig Andersson: Borgå Akilles 90 år (1992).

​